tisdag 16 augusti 2011

Leksaksturné och försvinnande på Ikea

Med dotterns födelsedag stundande åkte vi iväg till Linköping och Norrköping på leksaksaffär-turné. Fem stycken leksaksaffärer och ett Ikea varuhus plöjdes igenom och vi fick med oss mycket hem. Dock blev vi alla helt slut efteråt men det var det värt =)

Nu måste jag be mina systrar sluta läsa om vi inte har pratat sedan vi var iväg. Jag fick nämligen skäll sist jag skrev något på bloggen som jag inte förvarnat dem om...då jag och sonen blev förföljda i Rimini.. Så sluta läs, systrar, DU kan dock fortsätta... =)

Inne på Ikea Linköping hände något som fortfarande ger mig kalla kårar... Sonen försvann!!!
Jag stannade upp för en sekund för att peka ut ett skåp som jag ville att maken skulle titta på medan jag avlöste makens punktmarkering av sonen. Sonen är vild, snabb och oblyg. Inga bra kombinationer när man är inne på ett stort varuhus och man har som tanke att titta på saker och kanske handla något om jag och maken hinner bestämma något medan han svischar förbi mig i sin jakt på sonen.

Jag pekade på skåpet, vänder mig om mot sonen, som försvunnit. Jag gick fortare och fortare och till slut småsprang jag väsande mer eller mindre irriterande ord mot de som stod i vägen. Oron gjorde sig väl synlig. Dottern hade hakat på mig så vi sprang i gångarna fram. När vi kommit så långt att sonen inte borde kommit längre sprang vi tillbaka. Jag frågade personalen och visst hade de sett honom. Men inte var han tog vägen sedan. De tog sonens försvinnande allvarligt från första stund. Vi skulle leta fort i närheten av där han försvann och hittade vi inte honom då skulle de stänga alla utgångar för att hålla honom inne på varuhuset. Killarnas säkerhet och engagemang gjorde mig både lite förvånad och riktigt glad. Vi sprang runt och letade. Killarna informerade övriga personalen och alla letade. En kort stund senare ringde min mobil. Maken. Han hade hittat sonen. Puuhh... Han hade varit i närheten hela tiden. Han hade hittat ett uppbyggt rum (som alla Ikea varuhus har) och inne i det rummet fanns ytterligare ett rum, ett barnrum. DÄR var han.

Vilken lättnad. Och vilken enorm tacksamhet jag känner mot de unga killarna som tog försvinnandet på fullaste allvar och styrde upp letandet så bra. Jag sprang och tackade dem flera gånger och jag har tänkt att maila till varuhus-chefen och delge min stora glädje över de här killarna =)

Så jag åldrades väl 5 år på den stunden sonen var borta... Vilken pärs. Behöver jag säga att vi inte lät sonen gå en sekund till efter han hittades ;-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar