Just nu värker mitt mammahjärta så det blöder. Dottern har sedan hon var 5 månader mjölkproteinallergi. Riktigt allvarlig sådan också. Tidigare har det mestadels drabbat oss föräldrar och hennes omgivning att anpassa kosten runt henne så det passar henne, dock med undantag för när det inte finns något mjölkfritt alternativ för henne för då har hon lidit av det.
Men nu har det förändrats. Hon har blivit så medveten och hon lider verkligen av det. I morse då vi satt i hotellobbyn sa hon till mig att hon önskade att hon var vår son istället. Jag undrade givetvis varför och trots rädslan över att få till svar att hon tycker att vi gör skillnad på dem så frågade jag. Tack gode gud för att hon inte tycker att vi gör skillnad på dem men hennes svar smärtade verkligen ändå. "Jag vill också tåla mjölk" sa hon och tittade på hans goda glass medan hon själv satt med en piggelin, som hon så många gånger tidigare gjort när inga andra mjölkfria alternativ finns.
Jag hade anat att det skulle komma. Jag hade sett det i hennes ögon några dagar tidigare hemma hos min pappa då det serverades chokladpudding. Hon tittade då på skålen med stora ögon fyllda med längtan.
Hon har ätit chokladpudding tidigare, då gör vi den på hennes mjölk. Hemma gör vi allt så hon kan äta det. Problemet är när vi är någon annanstans. För henne handlar det om att i stunden då allt sker, då allt bjuds, så sitter hon utan eller med ett , för henne, sämre alternativ som hon ätit så många gånger tidigare.
Jag vill fixa det och jag vill göra det bra. Jag vill ordna så hon kan äta allt som alla andra kan äta. Men jag kan inte det. Vad jag än säger och gör, hotar och lovar så kan jag inte ta bort hennes allergi. Och den insikten gör så ont. Det gör så ont att se sorgen i hennes ögon. Det gör så ont att jag till och med gråter när jag tänker på det.
Vad jag än gör så hjälper inte det så jag får torka tårarna och bli fast besluten om att göra det jag kan för att underlätta för henne. Jag ska hitta mumsiga glassar och goda recept. Och jag ska kontakta hennes läkare för att be om en ny mjölkprovokation för att testa om det vuxit bort. Dock är jag rädd för resultatet och tiden därefter för när vi testade för några år sedan visade testerna att hon tålde mjölk. Vi fick direktiv om att hon skulle äta vanligt kost med mjölk för att några veckor senare nästan kvävas pga det. Vågar jag lita på resultatet vi får?
För hennes allergi är just så pass farlig, risk för anafylaktisk chock och kvävning. Jag har sett det tidigare. Jag har hört hennes andning bli hes och väsande. Då vet jag att halsen svullnar upp och hon håller på att kvävas.
Jag vill inte vara med om det igen. Men jag måste chansa trots risken, för hennes skull. För det finns en liten, liten chans att allergin vuxit bort. Och den lilla chansen måste vi ta ett stadigt tag om och hoppas att hon kan få fortsätta sitt liv som "vanlig", så hon kan äta det hon vill utan att riskera att dö.
Men först mitt lilla hjärta ska jag åka till affären i morgon och leta efter godare och andra alternativ på glass och annat gott till dig. Det kommer bara vara DITT och ingen annan kommer få smaka.
Du förstorar problemet. När hon växer upp kommer hon inte se tillbaks på den här tiden som traumatisk, bara orättvis. Jag är säker på att du lider av detta 1000 ggr mer än din dotter själv gör.
SvaraRaderaMen jag tycker inte riktigt att jag förstorar problemet ;-) Inte nu när hon själv påtalar att hon lider av det.
SvaraRaderaDet handlar inte om att tiden skulle vara traumatisk för henne utan precis som du säger orättvis och det räcker för mig. Livet är inte rättvist men att hon ska påminnas om det jämt gör ont i hjärtat. Framför allt när hon ser andra barn och vuxna med för den delen äta precis vad de vill medan hon i bästa fall har två alternativ att välja på. Oftast samma alternativ som hon alltid annars också har att välja mellan.
Jag lider garanterat mer än vad dottern gör ;-) Jag har en tendens att må sämre för saker och ting än vad många andra själva gör, framför allt när det gäller barn. Det kan röra sig om dotterns svåra allergi, barn som inte firas ordentligt på sin födelsedag, barn som inte kan få en julkalender pga dålig ekonomi, barn med föräldrar i fängelse och givetvis barn som drabbats av en svår sjukdom.
Jag vill hjälpa alla ;-) men det kan jag inte, men jag kan alltid hjälpa någon =) Därför har vi varit kontaktfamilj, är i väntan för familjehem och har planer och/eller haft kontakter för att hjälpa barn med föräldrar i fängelse och sjuka barn.
Men jag har lärt mig att allt har sin tid och de sista sakerna får vänta lite tills barnen blivit lite större och jag har mer tid.
Sådan är jag och därför är det inte konstigt att mitt hjärta smärtar när dottern lider av sin allergi ;-)