Rädd för mitt liv

Oj vad jag blev rädd tidigare i eftermiddags. Jag känner mig lite orättvis att jag skriver och berättar om det här när jag egentligen inte ännu vet vad det beror på men jag känner att jag behöver det. 

Maken hade kommit hem efter sitt arbete och jag gick in till datorn för att göra färdigt de sista skoluppgifterna. Jag märkte att jag började se suddigt och när jag tillslut enbart kunde se makens ena öga och mun när jag pratade med honom berättade det för honom. Jag kände hur illamåendet kom och det i sig är inte så konstigt eftersom jag så lätt blir åksjuk, så varför inte när jag inte kan fokusera blicken ;-)
När sonen skulle klättra ner för mitt knä höll jag på att ramla ner från stolen och fick stoppa fallet genom att snabbt ta emot mig mot golvet. Maken undrade vad som hände...
Jag bestämde mig för att göra färdigt uppgifterna omgående utifall att jag skulle bli sämre. Jag hade svårt att läsa texten men om jag koncentrerade blicken riktigt ordentligt på ett ord i taget så gick det bra. Men bra gick det ändå inte... När jag upptäckte att jag försökte läsa den första och samma mening gång på gång utan att komma till slutet så slog det mig att det då inte handlade om att texten var för suddig utan att jag helt enkelt inte kunde läsa vissa ord. Jag förstod inte vad jag läste och jag kunde inte ens ljuda vilket ord det var. Hjärnan försökte tappert hitta vilket ord det kunde vara, av ren rutin vilket ord som kanske skulle kunna passa in. Men inte heller det blev rätt.
Jag blev så otroligt rädd att jag bara började gråta rakt ut. Det handlade om ord som "begrepp", "våldsutövande" och "ses". Jag kunde inte läsa "ses". Hur svårt kan det vara? Då, som den svåraste uppgiften i mitt liv. Jag såg orden men kunde varken förstå vilka bokstäver som ingick i orden eller hur man skulle läsa dem.
Maken kom inspringande när han hörde min gråt. Jag berättade för honom om hur jag mådde och att jag inte kunde läsa vissa ord. Jag satt gråtande och pekade på dataskärmen och frågade vad det stod. Jag fick veta att det stod "vardagliga".

Jag var otroligt rädd. Tankarna for om det kunde vara en hjärnblödning eller vad tusan som stod på. Maken var övertygad om att det berodde på att jag sovit alldeles för lite den senaste veckan. Det är knappt så man kan kalla det sömn faktiskt, så lite är det. Så han föreslog att jag skulle vila en stund.

Jag låg där i sängen och undrade om jag faktiskt skulle överleva. Så läskigt var det. Och efter ett par timmar sömn sitter jag här vid datorn, precis klar med mina skoluppgifter och det bästa av allt är att jag kan läsa allt igen.
Dock kan jag inte riktigt andas ut ännu känner jag. Jag googlade lite snabbt och jag hittade ingen information om vad det skulle kunna vara. Inte ens superfarliga sjukdomar vilket man annars jämt hittar som stämmer bra in om man söker vad något kan vara ;-)
Det kan säkert bero på sömnbristen och jag vill inte springa till läkaren i onödan. Jag ska nog googla lite mer i morgon så får vi se om jag borde låta en läkare titta på mig i alla fall.

Hur som helst var det otroligt jobbigt och skrämmande. Och jag hoppas att jag slipper uppleva det igen. Nu ska jag sova så jag kan bli normal igen...haha...så normal som jag kan bli menar jag ;-)