Flygresan gick bra. Jag som alltid blir åksjuk på flygplan fasade för att resan skulle ta en timme länge än vad jag trodde från början. Det tar nämligen hela 3,5 timmar att flyga till Kalabrien ;-) Inte länge egentligen om man jämför med vårt andra favoritland USA men jag skulle föredra om det gick lite snabbare åtminstone. Min stora lycka är när kaptenen flyger lite snabbare och man landar tidigare. Då får kaptenen en stjärna på himlen av mig =)
Allt gick så fort på Lamezia flygplats. Det kändes som att väskorna bara flög i händerna på oss och vips så mötte vi chauffören som skulle plocka upp oss. Från vi landade till vi satt i bilen mot hotellet gick på 15-20 minuter trots att båda barnstolarna krånglade. Kanon! =)
Vi fick veta att resan skulle ta en timme så det vara bara att sätta sig tillrätta. Barnen somnade tämligen snabbt båda två och jag och maken tittade nyfikna på omgivningen. Jag hade bett föraren köra lugnt och försiktigt då sonens bilstol hade något för långa bälten. Och flera gånger under färden frågade jag mig att om detta var lugnt, hur körde han då när han körde fort. Som för exempel så körde han 90 på en 20-väg.... Men då blev vi omkörda...haha...det är galet.
Jag fick allt för många gånger kallsvettsvågor över mig då jag var helt övertygad om att vi skulle krocka. Jag satt och upprepade "Han är van med sådana här vägar, han kan hantera bilen, han ÄR van" som ett mantra. Färden gick på bergskanten längs havet och utsikten var härligt. Den lilla man kunde se eftersom det skymde allt mer.
När vi kom fram till hotellet var det helt mörkt så vi hade inte en aning om hur det såg ut utöver de små upplysta vägarna kring husen. Det såg mysigt ut i alla fall, det lilla vi såg.
Efter vi hade blivit visade till vår lägenhet och vi hade funnit oss till rätta gick vi till restaurangen för att köpa med oss pizza som vi kunde äta på vår veranda.
Medan vi väntade på maten lekte barnen i lekparken som ligger bredvid och jag stod tålmodigt och väntade. Då när jag stod där upptäckte jag ljudet av vågornas brus. De fanns där i mörkret bakom mig. Det var så härligt =) Jag gick närmare och upptäckte att stranden låg precis där.
Maten var klar och vi gick hem och åt. Ovissheten att jag inte visste hur det såg ut gjorde att jag kände mig som ett barn på julafton. Känslan sa att det skulle vara bra.
Haha...jag måste bara berätta att nu när jag sitter här och skriver så är dottern och leker i lekparken utanför, sonen sover middag och maken ska ut och springa i backarna i omgivningen. Maken ska först fråga om det finns något gym här innan han springer iväg och när han går ser jag hur han går en helt annan väg än den till receptionen. Och det är så "han", inget lokalsinne över huvud taget...haha... Han är för söt...haha =) Och jag kan inte förstå hur man inte kan hitta här, det är inte särskilt stort. Men samtidigt gör det inte honom något att gå omvägar till skillnad från mig som överväger var jag ska gå/åka för att alltid ta den kortaste vägen. Men jag blir lite orolig nu. Tänk om han springer iväg och inte hittar tillbaka...haha...risken finns ;-) Jag får ta barnen under armen och leta efter honom i så fall =)
Hm...tillbaka till igår..
Vi nattade barnen i deras säng och föga förvånande var att sonen var nöjd och trygg med att sova i ett annat rum än oss föräldrar trots att det var ett helt nytt ställe. Men han fann tryggheten i att storasyster låg bredvid. Barnen somnade framför dvd'n i sängen och likaså gjorde jag och maken detsamma i vår säng framför datorn. Vi var så trötta.
Maken hade vaknat vid kl.01.30 och stängt av allt. Den sista tanken jag hade då jag somnade var att undra hur hotellet och omgivningen ser ut i dagsljus....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar