I oktober blev det en resa till Frankrike, Paris och Disneyland.
Som vanligt roade sig barnen på flyget med att titta på dvd...
och äta godis ;-)
Maken lät timmarna flyga iväg genom att precis som vanligt...
...sova
Sonen tyckte att det var roligt att titta på pappa som sov =)
Man måste vara tyst ;-)
Vi landade på Vatry airport som Ryanair kallar för "Vatry Disneyland". Det kan inte vara mer fel och längre bort från Disneyland kan man nog inte komma. Flygplatsen ligger mitt i ödemarken. Vi åkte buss i allt för många timmar enligt mig som blev åksjuk efter 20 min (rättare sagt 2 timmar till Disneyland och 3 timmar till Paris). Och hela tiden hoppades jag att vi skulle vara framme. Till slut var vi ÄNTLIGEN framme på hotellet som låg ett stenkast från Disneyland. Klockan var 16.00 och vi bestämde oss för att vila i 10 min innan vi skulle ta gratisbussarna till Disneylandområdet för att äta och lokalisera var allt låg och såg ut. 10 min var vad jag behövde för att återhämta mig från åksjukan samt gå igenom information om hotellet som låg på rummet.
5 min efter vi anlänt hör jag hur sonen skriker till i sängen bredvid mig. Jag tänkte att maken fick ta honom för jag mådde fortfarande alldeles för illa. Till nästa andetag sonen tog och jag hörde att det var allvar. Jag hoppar upp och får honom i min famn av maken medan jag hör dottern säga att det är blod på sängen. Sonen gråter, skriker och tar sig för huvudet. Jag stryker min hand över det onda och tar sedan bort handen för att titta på huvudet och blåsa. Då ser jag hur det rinner ut blod från bakhuvudet. Det rinner blod överallt och jag halvskriker stressat till maken att hämta handdukar. Handduken gör så vi lyckas stoppa upp blodbadet som det då kändes som när det var blod överallt.
 |
| Tröjan var det stället där det hamnade MINST blod... |
När sonen lugnat ner sig försöker jag titta hur såret ser ut och om läkarvård behövs. Jag konstaterar att det behövs sys. Lämpligt nog hade jag precis innan läst att man kunde få en privatläkare till hotellet och det kändes rimligt även om kostnaden var hög. Det slog mig dock att det inte var säkert att läkaren skulle sy på plats så vi gick till receptionen för att fråga dem.
Personalen tittade på sonen, sonens huvud och handduken som var täckt med blod. De ringde ambulansen istället och hänvisade oss till vårt rum.
Några minuter senare kom en i personalen med ambulanspersonalen som var tre i antalet. Ingen av dem kunde engelska så snällt nog stannade hotellpersonalen kvar och tolkade. De undersökte honom och konstaterade att han behövde följa med ambulansen till akuten.
Jag rafsade ihop det jag trodde kunde komma till användning och tog sonen i famnen och följde med dem ut till ambulansen. Maken och dottern stannade kvar och de lovade att hitta på något roligt för dotterns skull.
Jag fick sätta mig på båren i ambulansen med sonen i famnen. Jag åkte baklänges. Något som är en omöjlighet för någon med åksjuka... Och jag som redan var åksjuk... Det var ingen rolig resa och jag höll krampaktigt tag i det lilla handtaget på båren för att inte ramla ur i de värsta svängarna, ambulansen kastades fram och tillbaka och jag likaså samtidigt som sirenerna vrålade. Jag gjorde mitt yttersta för att inte kräkas och strax innan vi anlände på akuten lyckades jag få ambulanskillen, genom att göra gester som låtsaskräkas, att förstå att jag akut behövde en kräkspåse. Jag lyckades hålla mig ifrån att kräkas men det var på håret...
När vi kom fram tackade jag ambulanskillarna som skrev in sonen och åkte vidare. Strax därpå kom en sköterska och visade oss in på ett rum och läkaren kom därefter. Äntligen en människa som kunde engelska igen. Inte mycket, men ändå.
Läkaren undersökte sonen och berättade att han behövdes sys och att de brukar ge en gas som han skulle andas för att bieffekten utöver att man somnade var att den tog bort smärta. Det var vad hon lyckades förmedla på engelska sedan om det var vad hon ville säga vet jag inte ;-) Han somnade inte och han ick smärtstillande sprutor i såret så jag vet inte ;-)
En sköterska satte på honom en mask som han fick gasen igenom och skruvade på. Jag vill poängtera att jag vid det här tillfället var orolig för sonen, var orolig för att språksvårigheterna skulle ställa till det och inte hade en aning om vad det var för gas...
Sonen var otroligt duktig och andades in gasen. Så började han rycka till med hela kroppen. Och igen. Kroppen ryckte gång på gång och frambringade ett konstigt ljud. Jag stelnade till och bara tittade förskräckt på sonen i min famn. Jag blev livrädd. Han tål inte gasen, tänkte jag och tittade snabbt på läkaren och sköterskan som även de tittade noga på sonen. "Tänk om han dör av gasen..." tänkte jag. Då upptäcker jag att det är sonen som är på sitt roliga och lustiga humör och skojar med oss. Vilken lättnad men vilken busunge jag har... Känslor av lättnad och en viss irritation över att sonen skrämt livet ur mig rörde runt i min kropp medan läkaren sydde ihop sonen.
Direktiv fick vi och stäng order om att han absolut inte fick bada i poolen på hotellet. Vi som valt hotellet enbart för att barnen skulle ha superroligt i poolen.... Stackars son =(
När vi skulle gå frågade jag efter var jag skulle betala och tänkte att det inte skulle bli billigt. Men jag behövde inte betala något, de sköter väl det direkt med Sverige. Kanon! Jag har dock tänkt i efterhand på hur de lyckades göra det för på grund av att de inte kunde engelska och jag inte kunde franska så upptäckte jag efteråt att sonens personnummer blivit galet fel... De borde kanske lära sig engelska ;-)
Jag som inte hade en aning om var vi var eller var vårt hotell låg frågade var jag kunde få tag på en taxi. Personalen sa åt mig att gå till entrén som jag inte heller visste var den var eftersom vi kom genom ambulansintaget. Då berättade en annan i personalen att vi kom från "Disneyhotell" så de lovade att sköta så att någon skulle hämta oss. Vilken service =) Jag satt tacksam i väntrummet och var superglad över att allt gått så fort med all vård och att de skulle ordna så att vi blev hämtade. Tacka vet jag Disneyhotell =)
Men....nu kunde inte detta bara vara så smidigt och bra. Genom missförstånd mellan sjukhuspersonalen, hotellpersonalen och taxichauffören så blev det en riktig soppa där det slutade med att vi blev hämtade kl.21.00. Men med hela tiden löftet att de var på väg...
Strax innan allt löste sig höll jag på att bryta ihop, jag satt fortfarande i väntrummet, nu med sonen sovande i famnen samtidigt som en pojke började kräkas över golvet där vi satt. Vi hade suttit där i många timmar utan att äta och hela tiden väntandes att taxichauffören skulle komma. Men men...vi kom som sagt tillbaka till hotellet efter en bilfärd som jag inte alls kunde få ihop med vägen som ambulansen tog så jag vid några tillfällen undrade jag om han skulle mörda oss. Haha...det skulle han inte utan tog helt enkelt enbart en annan väg. Tänk vad man kan få till det när man är trött, utmattad och hungrig samtidigt som det är mörkt ute ;-)
På hotellet möttes vi av maken och dottern som hade gått ut i receptionen när de hörde att vi var på väg. Vi åt pizza på hotellrummet och somnade sedan totalt utmattade. Städerskan hade städat bort allt blod och bytt kuddar, täcke och handdukar medan vi var borta. Skönt!
Det var vår första dag i Disneyland Paris....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar