Här om dagen jobbade maken kväll (förstås! Allt händer då han är borta) och dottern var och lekte med några grannbarn. När klockan blev dags för middag bestämde jag mig för att hämta henne innan jag ställde mig och lagade mat.
När jag och sonen kom till grannen fick vi veta att hon inte ens hade varit där. Nu började detektivarbetet. Jag vet att hon har några kompisar vars föräldrar jag aldrig har träffat. Jag vet på ett ungefär var de bor. När dottern cyklar så går det bra för då är det bara att titta efter cykeln och ringa på där den står.
Missuppfatta mig inte nu. Hon SKA säga till var hon än går, hon SKA det. Men den senaste tiden har hon blivit så glömsk. Och klumpig. Och jag säger bara en sak; åldern. Hon är där i sin utveckling. Så jag försöker gilla läget och ha mycket tålamod.
Men jag sprang runt i området med sonen och hunden då vi mötte dotterns bästa kompis mamma. Jag fick då veta att dottern lekte med hennes äldre son och hans kompis. Och att hon själv var ute på jakt efter dem för de var försvunna. Hon hade letat överallt. Jag märkte på hennes tonfall och kroppsspråk att hon var orolig.
Det gjorde inte mig lugnare direkt. Vi delade på oss och fortsatte leta. Jag försökte få vår duktiga sökhund att söka efter henne men trots tappra försök så fanns uppenbart inget att söka, hon hade inte varit där.
Jag tyckte att det gick för långsamt att gå/springa runt så jag halvsprang hem och hämtade cykeln. Då hinner man söka av ett större område fortare. Jag mötte dotterns kompis mamma och hon hade ringt den andra pojkens föräldrar men de visste inte heller var de var. Jag ringde en kompis som är polis och som jag visste jobbade man h*n svarade inte. Hade jobb just då fick jag veta i efterhand. Men jag talade in ett meddelande om dotterns försvinnande på mobilsvaret.
Vid det här laget var jag väldigt orolig. Jag ringde min mamma och bad om att få hjälp att leta så hon och mina systrar och systerdotter kastade sig ut för att leta även dem.
Jag kunde komma på 1000 hemska saker som kunde ha hänt min älskade dotter. Och tårarna försökte tränga igenom flertalet gånger.
När en timme, rättare sagt en LÅNG timme, hade passerat bestämde jag mig för att åka till kompisens hus för att se om mamman hade hittat dem och hade hon inte det så skulle jag tillkalla polis. Och då jag kom dit såg jag dottern sittandes där. Vilken lättnad!
Jag fick veta att de hade varit i en koja hela tiden. Fast det visste jag inte stämde för den andra mamman hade varit där och letat eter dem. Men tack vare att den andra mamman hade pratat med en tant som hon mötte på vägen om att hon letade efter barnen så hade tanten förstått att det var de barnen som hon senare mötte som var eftersökta och sagt åt dem att gå hem. Tack tanten =)
På vägen hem frågade dottern om jag inte skulle bli arg om hon berättade var de egentligen hade varit. Och jag sa åt henne att jag är arg för att hon försvann men att jag inte skulle bli arg för var de hade varit. Vi har en sådan relation att hon vet att hon alltid kan berätta sanningen och att jag då inte blir arg. Jag får hellre veta sanningen än att ha rätt att skälla på henne. Vilket är jättebra för jag får veta hur hon gör illa lillebror, vilka hyss hon har för sig och att hon och pojkarna faktiskt hade passerat en bilväg och letat efter några kompisars hus, trots att de inte visste var de bodde. Så nu vet jag var de har varit. Eller rättare sagt vet jag var kompisarna bor men inte var dottern och pojkarna letade. Men barn har bättre koll än vad man tror så det var säkert i närheten av deras hus i alla fall. På tok för långt ifrån hemmet för dotterns del.
Inte nog med att jag gick och berättade hur orolig jag hade varit utan när vi gick upp för garageuppfarten hemma så kom min mamma, systrar och systerdotter farandes i bilen. Jag hade meddelat dem att hon var hittad men de ville träffa henne. Så ur bilen kastade sig alla och berättade för dottern hur oroliga de varit och att man absolut inte får gå någonstans utan att säga till. Haha...stackars dotter...men samtidigt var väl detta sätt bättre för henne än att jag eller de andra också för den delen hade skällt argt på henne ;-)
De alla följde med oss in och stannade till barnen skulle sova. Jag var fortfarande i chock och tårarna låg fortfarande nära. Men nu var det av lättnad. Skönt att min älskade dotter var hemma igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar