Jag är fången i mitt hem. Jag kan inte gå ut. Jag vågar inte gå ut. Efter en trevlig stund i lekparken med barnen skulle jag var duktig och fixa på tomten. Krattar och flyttar saker. Ordning och reda. Och så lyfte jag en säck jord utanför tvättstugeentrén och under låg en gigantisk padda.
Jag kastade säcken, sprang och hoppade därifrån samtidigt som jag skrek över hela området. Oj vad rädd jag blev. Slut på utearbetet, jag skulle in omgående. Aldrig att jag skulle gå tillbaka förbi paddan och in. Det fick bli andra hållet. Tills jag kom på att på den gaveln bodde massvis med grodor förra sommaren (hjärtinfarkt x1000 den sommaren) och efter jag haft mitt lilla möte med den gigantiska paddan så chansar jag inte att ingen groda skulle dyka upp där. Mitt hjärta skulle inte palla det i den stunden.
Tack och lov var barnen inne så jag bankade på fönsterrutorna tills sonen reagerade och hämtade sin storasyster som bättre förstod vad mina intensiva viftningar innebar ;-) Hon öppnade altandörren och jag kommer inte gå ut igen förrän maken har avlägsnat paddan. Den här gången ska han få åka långt med den. Annars när han får lyfta bort grodor så lämnar han dem på andra sidan häcken. INTE okej! Nu ska de långt bort.
Jag letade på internet förra sommaren efter vad man kan göra för att bli av med grodor på tomten och de enda svar som fanns var att man skulle vara glad (!?) över att ha så fina (!?) djur på tomten. Inget fanns att göra utan man skulle lära sig leva med dem (!?). Så jag gjorde vad jag kunde förra året för att vänja mig med dem. Men det känns rätt raserat efter den här upplevelsen. Det blev för plötsligt och för nära och den var alldeles för stor.
Haha...helt sjukt att bli så rädd och fortfarande vara det men sådan är jag ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar