Jobbigt beslut

Jag tog sonen och gick med en klump i magen mot badrummet. Tog fram kam och sax och tittade på sonens vackra blonda korkskruvar. Klumpen växte sig bara större och större.
Det är bara att utsätta sig för hemskheterna, ingen idé att dra ut på det. Tog ett tag med kammen och klippte. Lockarna föll över toalettstolen där sonen stod.

Jag blev helt stilla...

Det kändes fortfarande jobbigt men nu var det värsta gjort. Jag fortsatte klippa. Jag valde att behålla samma frisyr men kortare. Till slut låg lockarna, de underbara lockarna, över hela toalettlocket och golvet. Med tiden kanske jag vänjer mig och väljer att klippa ännu kortare. Men just nu är det jobbigt.

Jag väljer att klippa honom av en enkel anledning, många andra tycker att han ska klippas. Och gällde det mig själv så skulle jag aldrig göra något mot min egna vilja men i det här fallet gäller det sonen, en annan människa. Och vem säger att jag har rätt? Därför gjorde jag som majoriteten tycker. Men det var jobbigt. Oron för att lockarna ska försvinna för alltid är värst.

Före:

 Mina älskade lockar

 Korkskruvar till på köpet

Sonen med vattenkammat hår och urkammade lockar redo för klippning

Efter:

Långt hår men ändå kortare. VAR ÄR LOCKARNA??? =(

Men min älskling är världens finaste ändå, med eller utan lockar =)