Vi har haft som plan hela tiden att han ska börja precis efter han fyllt 3 år. Samma ålder som dottern var då hon började dagis. För hennes del var det alldeles perfekt. Från första stund har allt fungerat utan problem. Inte en endaste tår under de här drygt 3 åren har fällts vid lämning. Hon har aldrig gått fler än 15 timmar/veckan så det har aldrig blivit ett måste för henne att vara där utan det har varit en rolig stund på dagen för henne där hon fått vara i väg utan mamma och pappa för att leka med andra barn. Det är inte alla som har lyckan att kunna göra så. Vi har tur, jag vet det. Tack vare att jag gick ner i tid och att min mamma hade dottern en dag i veckan i snitt så har vi lyckats. Och jag är så tacksam. Tacksam för min mammas hjälp. Och tacksam för att vi vågade prova om det skulle gå ekonomiskt.
Men sonen då. Då han fyller 3år är det mitt i en termin och alla som har små barn vet hur svårt det kan vara att få en plats då. I princip händer det bara om något barns familj flyttar. Frågan blev då, ska han börja tre månader tidigare än planerat, dvs i januari, istället? Vilket inte heller är någon garanti att få plats vid den tidpunkten. Chansa att få plats mitt i terminen? Eller vänta till augusti då han garanterat skulle få plats? Då är han 3 år och 4 månader. 4 månader längre än vad vi tänkt. Men varför börja i april/maj för att sedan vara ledig under semestern. Det blir ju till att börja med ny inskolning i augusti igen då.
Vad är då bäst?
Jag sitter och googlar efter svaret. Hjärtat säger augusti men då kommer frågorna om det kan bli "fel" att göra så. Blir sonen konstig? Kan vi föräldrar tillgodose hans behov?
Jag hittade experter som säger att barn egentligen inte är mogna att börja dagis förrän 3-4års ålder. Är det så eller har jag hittat fel sidor? Om det är rätt som de säger så funkar det ju att han börjar i augusti. Men hur är det nu?
Är det verkligen på internet jag ska hitta svaret?
Någonstans slår det mig att när blev det bäst att andra personer ska ta hand om ditt barn istället för dig själv? När blev det att man som föräldrar som har möjlighet att skjuta på dagisstarten sitter och googlar och oroar sig som en tok för att man skulle skada barnets utveckling genom att ha det hemma?
Vi sitter inte inlåsta här. Vi hittar på saker. Går till öppna förskolan, leker i lekpark. Träffar mormor, mostrar och kusin. Han har en storasyster. Han leker med henne och hennes kompisar. Så han träffar barn. Ingen fara för den saken. Och framför allt, jag finns här för honom hela tiden. Eller hans pappa för den delen ;-)
Det konstiga är och jag märkte det mycket tydligt innan dottern började dagis då hon var 3 år att jag måste försvara vårt val mot mammorna (för ja, det är främst mammorna) till barn som går på dagis. Enligt dem måste barnen börja dagis för att träffa andra barn och jag som inte sätter mina barn på dagis tidigt är väldigt konstig. "Barn behöver kompisar" säger de. Men nej i den åldern behöver de inga kompisar. Visst kan det vara roligt med någon kompis men hellre behöver de sin mamma, pappa eller annan närstående. Ingen är viktigare än dem och barnet behöver dem nära under hela dagen. Jag tycker att allt har sin tid och de första åren är den tid som jag vill tillbringa fullt med mina barn, de växer upp så snabbt. Jag kan inte se det konstiga i det.
Andra mammor som väljer att sätta barnen på dagis sent berättar att de blir ifrågasatta på exakt samma sätt. Hur är världen vriden egentligen?
Äldre människor och fröknarna på dagis är dem som förstår oss bäst.
Sonen älskar att lämna och hämta dottern på dagis. Han är en kändis där. Alla barnen ropar hans namn och vill ha hans uppmärksamhet då vi kommer. Han leker med leksakerna och bryr sig inte var jag är. Ett tag började jag undra om han ville gå på dagis men då slog en erfaren fröken på dagis bort de tankarna fort. Hon sa att han kan springa iväg så där säkert för att han vet att jag finns där. Jag försvinner ingenstans och han vet det. Han är där även så pass kort stund att han aldrig behöver börja få tråkigt eller sakna mig. Hon menade att det är helt annorlunda att gå där på heltid. Hon tyckte att vi gjorde rätt.
Men jag förstår dem som inte har möjlighet att vänta med dagis, absolut. Var vi tvungna att jobba heltid båda två eller om jag var ensamstående så skulle jag också ha mina barn på dagis tidigt. Inget fel i det och barnen har det bra. Jag pratar om man har ett val att vara hemma med dem men väljer att sätta dem på dagis ändå.
Och egentligen vet jag nog svaret på vad som är bäst för sonen men ändå hör jag de där ifrågasättande mammorna i huvudet och det gör mig osäker. Varför gör de det till något dåligt att låta barnen vara hemma tills de blir runt 3 år? Jag lägger ingen värdering i deras val att sätta sina små på dagis tidigt. Det enda jag kan reagera på är de som inte ens seriöst räknar efter om det är möjligt att vara hemma längre än 1 år eller att gå ner i tid. Jag dömer ingen som vill men inte har möjlighet. Tummen upp för dem som försöker!
Nu sitter jag fortfarande med frågor men dock något mer irriterad på att bli stämplad som avvikande för att jag vill vänta med dagisstart för mina barn.
Men något som jag vet är att det kommer lösa sig =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar