Maken har "min" bil idag så jag får ha hans...hm...pendlarbil (läs. skrotbil!!!) Och oj vad jag skäms i den. Ful, gammal, sliten, rostig och låter på lång, lång väg då man kommer. Men visst, jag ska erkänna, det är aldrig något fel på den, inga fel på besiktningen, den går helt enkelt som en klocka.
Men som sagt jag skäms.
Barnen däremot älskar den. Då de upptäckte att vi skulle åka den idag så jublade de =) Helt överlyckliga var de. Var hittar man den glädjen undrar jag?
Dottern sa hela vägen till dagis att "mamma nu ser alla dig" och jag ropade "NEEJ" på skoj (eller!?). Hon njöt av att upplysa sin mamma att nu var det dags att skämmas riktigt ordentligt. "Han tittade, han tittade mamma". Hm...jättekul.... Givetvis mötte jag flertalet föräldrar som säkert inte alls tänkte på att jag hade en annan bil men JAG tänkte att de absolut tänkte på det...haha... Egentligen bryr jag mig inte om vad andra tycker om mig men det här är lite känsligt ska jag erkänna...haha...
Då vi stannade vid dagis blev sonen förtvivlad, han som annars älskar att lämna/hämta storasyster på dagis. Han ville inte gå ur bilen. Vem vet han skulle kanske aldrig mer få åka den igen. Han skrek då jag lyfte ur honom, han skrek mellan bilen och dagiset, han skrek hela tiden inne på dagiset, han blev tyst då han upptäckte att vi var på väg till bilen igen. Sen var han helnöjd!
Sådana barn har jag. Lycka är att åka skrotbil, som inte är en skrotbil eftersom den går så bra men vacker det är den inte allafall. Psss...säg inte till min make att jag försvarade hans bil bara, han blir så kaxig då ;-)
Värsta är att hon ska hämtas snart...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar