Pulkaåkning

Solen skiner och det ser så mysigt ut ute. Pulkaåkning med familjen blir det givetvis då. Vi gick till en backe där jag åkte som barn i hopp om att den inte alls var sådär stor och farlig som jag mindes den. Men den var värre!!! Jag gick upp ett par meter i backen och tyckte att det skulle vara vår högsta topp för dagen men övriga i familjen bara skrattade och gick vidare ända upp.
Du ska bara veta. Backen är verkligen riktigt hög, svänger och har flera höga/djupa gupp i sig. Inget jag vill skicka upp en 5 åring och en 1,5åring i. Men jag blev totalt nedröstad.
Som vanlig ordning står jag längst upp i backen och skriker av rädsla då barnen åker i faslig fart ner. Givetvis åkte inte sonen själv. Jag började att åka med honom med hälarna ordentligt nedtryckta i snön, ingen hög fart ska uppstå här inte. Vilket jag ändå tycker att det blev. Men efter ha sett maken åka med honom tar jag tillbaka det. Maken siktar på att få så hög fart som möjligt. Jag är helt chockad! Stackars människor som var i närheten. En galen mamma står i backen och skriker av rädsla, en fartgalen pappa siktar på högsta farten med en livrädd bebis i famnen (okej, jag måste kanske erkänna att sonen faktiskt var överlycklig men så såg inte händelsen ut för mig) samtidigt som en tokig schäfertant springer efter pulkan och försöker låta bli det frestande att nafsa husse i ryggen (jaktinstinkten).
Jag såg framför mig, ambulanser, akuten, rullstol och veterinär... Men allt gick bra och barnen superglada! Fast gladast var nog maken som borde köpa sig en egen pulka ;-)