Jag blir så arg. Dottern blev som du kanske minns riven i ansiktet ordentligt förra veckan av en dagiskompis som är lika gammal som henne själv, dvs fyller 6 år i år.
Då jag kom hade det precis hänt. Pojken var ledsen och skrek. Dottern grät. Båda hade en varsin fröken hos sig. Inget var uppklarat eller pratat om men ena fröken sa till mig att de kunde lösa det dagen efter i stället. Och jag tänkte att hon säkert hade en tanke bakom det och började packa iväg oss.
Dottern var upprörd hela dagen samt morgonen efter av händelsen. Både av smärtan i ansiktet samt av att hon var ledsen över det som hänt. Därför säger jag till samma fröken vid dagislämningen att nu väntar dottern på att ni ska prata i genom detta samt lösa det på bästa sätt. Jag visade tydligt att jag såg detta som en självklarhet och fröken lovade att detta skulle ske.
Vid hämtningen frågade jag om de hade löst konflikten men det hade de INTE. De tyckte inte att det var rätt mot dottern att ta ur henne ur leken för att reda ut problemet. Bättre var tydligen att hon skulle vara arg och ledsen på pojken. Jag förstår inte hur de tänker. De sa också att de inte tycker att det är rätt att prata om det dagen efter, det ska tas direkt för "det blir så mycket skuld i det hela annars". Vilket jag förstår men det var knappast jag som sa att det skulle skjutas upp utan det var en utbildad förskolelärare. Så ingen skuld skulle läggas på mig inte.
Men vid lunchtid hade de frågat dottern hur det kändes och om hon verkligen ville lösa konflikten. Tydligen svarade hon att allt var bra och ville inte svara på om hon ville lösa konflikten eller inte. Detta tolkades som att allt var utrett. Och visst, var dottern nöjd så är jag nöjd.
Men det första hon säger då vi kommer hem var att de inte hade pratat med henne och pojken idag. Vilket hon var tydligt upprörd över.
Eftersom jag är den som är vuxen så får jag föra hennes talan. Hon ska se att jag tar hennes känslor på allvar iallafall. Så idag då jag lämnade henne så berättade jag att hon inte alls var nöjd över att konflikten inte pratades igenom. Och att jag tycker att det skötts mycket dåligt.
Men de tycker att det var dotterns ansvar att säga att hon ville tala ut om detta och det skulle hon gjort dagen efter. Jag tycker att hon inte ska behöva göra det eftersom de har lovat henne att de skulle reda ut det den dagen. Tydligen känner dottern inte tillräcklig tillit till personalen eftersom hon inte vågade säga att hon ville att det skulle redas ut.
Jag förstår att de inte kan ta upp hanteringen av konflikten nu utan jag vill att de ska veta om hur dottern känner och att de tar lärdom av detta tills nästa gång något händer.
Personalen kvarhåller dock att de har gjort helt rätt eftersom dottern inte sa att hon vill reda ut konflikten dagen efter. Att de gjort fel från början då de sköt upp det, det räknas uppenbart inte. Inte heller att de lovade både mig och dottern att de faktiskt skulle reda ut det. Ansvaret låg tydligen på dottern enligt dem.
"Vi löser konflikter på bästa sätt" sa hon. Men jag vidhåller att de inte har löst det på bästa sätt. För bästa sätt kan knappast vara att ignorera det.
"Är du ute efter ett förlåt?(från pojken)" frågade hon mig. Va? Jag? Hon tror allvarligt att det bara är JAG som är bakom det här. Jag för dotterns talan men hon ser inte det. Jag har inget med detta att göra. Dottern vill ha ett förlåt vilket jag insett att det gått alldeles för lång tid för. Det JAG vill är att de ska ta lärdom av detta så att det inte händer igen. För maken tycker att hon ska slå tillbaka om någon slår henne vilket jag säger nej till för att jag vill att det ska lösas muntligt. Men om personalen inte kan hantera konflikter som uppstår och de väljer att ignorera det istället då håller jag absolut med honom.
-Slå tillbaka!
Jag tänker inte uppfostra min dotter till att vara ett offer på grund av dagispersonalens flathet.
Och ja, jag vet att det heter både förskola och förskolelärare men nu skriver jag så här. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar