Jag drivs till vansinne. Av en sådan enkel sak som pärlplattor. Dottern gör jättefina men då det kommer till att jag ska stryka dem, det är då det börjar...
Jag lyckas aldrig smälta ihop en enda pärlplatta och sist limmade jag den på en kartongbit. Men idag skulle det gå. Det hade jag bestämt mig för. Så svårt är det ju inte. Fast uppenbart för svårt för mig vilket jag skulle ändra på tänkte jag.
Smart nog började jag med den minsta pärlplattan. Men det är totalt omöjligt. Jag tror att pärlorna är olika höga för det är alltid några (läs. MÅNGA) i mitten (läs. överallt) som inte smälter. Och vad hände? Jo, när jag lyfter försiktigt för att se om det är klart så är det några pärlor som vickar till och gör så även övriga pärlplattan hamnar i delar. Så det var bara att börja pärla ihop den själv för att dottern inte skulle bli ledsen.
Jag försökte igen och inte heller då gick det. Mitten som såg ut som en blomma hade fastnat ihop så den fick det bli, jag vägrade lägga pärlplattan igen.
Jag gick på Herr Nilsson i pärlform och tänkte att nu tusan ska jag hålla länge så ALLA pärlor smälter oavsett vilken höjd de har. Så jag strök och strök, länge, tills alla pärlor hade smält. Tada! Blev det bra? Nej! De hade smält så mycket så jag knappt fick bort det från själva pärlplattan. Men de lossnade, i delar. Jag höll på att bli tokig. Till på köpet blev hela pärlplattan med piggarna helt skev så den är bara att kasta.
Vilket hemskt påfund pärlor är tycker jag nu. Jag hade som tanke att det säkert är gamla och nya pärlor som är blandade och därav olika höjd på pärlorna men då jag tänkte efter så bestod hela Herr Nilsson av pärlor från samma originalbox.
Så nu ger jag upp, jag kommer aldrig stryka pärlor igen, aldrig. Min Chi San lyckades inte hålla humöret uppe genom hela min kamp så dagen känns sådär nu. Kanske ska jag testa en extra dos och sedan hålla mig borta från pärlor för evigt.
Ja så gör vi...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar