En mammas lott

Vilken cirkus det har varit i det vita huset i backen på förmiddagen...

Sonen 39.1 i feber. Dotterns öra började göra ont och hon började gråta som övergick i skrik, oavbrutet! Hon skrek och skrek. Alvedon hjälpte inte, vi testade med vitlökomslag och det fungerade inte, nässpray fungerade inte. Jag fick ett sms av maken om att han behövde jobba längre än planerat. Underbart, jag som redan innan hade nedräkning tills han slutade... Dottern fortsatte skrika och skrika. Jag som vaknat med huvudvärk försökte att bita ihop av allt skrik men fick till slut nog.
"Alla in i bilen" Dottern var inte glad över mitt påhitt och om man skulle tro skriken så gjorde det extra ont i örat bara av vetskapen att vi skulle åka bil. Bilen är mitt tillflykt där jag får andas en liten stund. Barnen blir av någon anledning lugna då vi sätter oss i bilen och jag får sitta själv utan klängande barn.
Dottern slutade gråta så fort bilen sattes igång och inom en kort stund så sov de båda så sött där bak. Det var så skönt att slippa höra skriket.
Jag gjorde dock misstaget att stanna till en sekund och dottern vaknade omgående och började gråta. Gråten väckte sonen och det var bara att åka hemåt.

Jag stannade snabbt till vid ICA och köpte Ipren (så bra det är med apoteksvaror i vanliga butiker, tummen upp) för att ge både det och alvedon för bästa effekt. Och så köpte jag min livlina, för att klara dagen...choklad. Min kropp skrek efter choklad. Tänk vad mycket lättare det är att hålla humöret uppe då man har lite choklad i sig. Eller lite och lite. Jag är inte den som äter LITE choklad utan äter jag så äter jag...hm hur ska jag säga...skäligt mycket. Reklamen för Marabou för ett tag sedan "Hur många rutor behöver du?" är exakt vad jag lever efter ibland. För vissa dagar behövs ingen choklad (tro det eller ej) men för andra dagar så behövs det för att hålla humöret uppe.

Jag tryckte i mig chokladen innan jag ens parkerat på uppfarten hemma. Så, nu var jag redo. Dottern fortsatte skrika. Sonen skrek för att han hade blivit väckt. Jag skrek NÄSTAN av frustration över att skriket aldrig slutade. Och chokladen hade nog inte börjat verka riktigt.
Alla till soffan, jag fixade Ipren och diverse användbara saker och satte på en film, mest för att distrahera barnen ska jag helt ärligt säga. En chansning för att få tyst på skriket. Och det fungerade. Båda barnen skulle sitta i min famn. Dottern satt tyst och tittade på filmen medan Ipren'et började verka. Det var tyst, så skönt. Äntligen kunde mitt huvud få en chans att sluta göra ont.

Örat slutade så gott som att göra ont och nu kan hon leka också. Men framför allt, det är inga skrik. Tänk så underbart.