Som jag har sett fram emot den här dagen, då jag äntligen skulle få sova ut. Eftersom sonen har som största uppgift nu att hålla sin mamma vaken så var den här dagen då maken var ledig och inget annat planerat extremt efterlängtad.
Sonen sover längre än vanligt, så typiskt tänker jag då jag ger honom till maken. Varför måste han gå upp så otroligt tidigt enbart då maken jobbar. Jaja, ingenting att haka upp sig på, skönt för maken åtminstone.
Jag får vända mig om och ha sängen helt för mig själv. Underbart.
Jag hinner sova ganska exakt en timme då jag hör maken bråka med dottern. Dottern hör jag knappt men givetvis måste maken väcka mig. Jag undrar vad de nu bråkar om men hör på dotterns svaga stämma att det inte är allt för allvarligt. Somna om? Knappast. Det är inte ens värt att försöka.
Munter som en gök, eller just det, så var det inte riktigt nej... Småsur (rätt ord) går jag upp och möter maken som förvånat frågar varför jag inte sover längre. Hm..få se, varför gjorde jag inte det?
Jag informerar min kära make om varför jag inte sover och han försvarar sig som vanligt (tydligen dotterns fel att maken höjde rösten och väckte mig...hm...) men ändå kan jag nog ana att han skäms lite, lite.
Allt för ofta undrar jag vem av maken och dottern som är äldst. På riktigt! Jag kan inte förstå varför man sänker sig till en 5 årings nivå, jag förstår inte det. Dock har jag hört att min make inte är den enda att göra så... En liten tröst åtminstone...haha...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar