Jag tyckte att det verkade funka med Chi san men nu VET jag att det gör det. Jag glömde ta den lilla extradosen som jag hade bestämt mig för att ha men det gick alldeles ypperligt ändå =)
Vi tog bilen till Öppna förskolan för att kunna vara extra länge där och ändå komma i tid till dagis. Jag hade sådan tur då vi kom dit att en parkeringsplats fanns ledigt till och med. Så där körde jag in. Och där satt jag fast. Jag försökte gunga bort bilen men den satt som gjuten.
Vad är oddsen för att jag för två veckor sedan valde att INTE förlänga vår vägassistans som vi haft i flera år sedan en vinter då jag körde fast så gott som hela tiden (maken var inte glad då ska jag säga och jag får FORTFARANDE pikar om det). Under alla år med vägassistans har inget hänt, inget. Och så räcker det med två veckor och en tur till öppna förskolan för att man ska ångra sig.
Jag bestämmer mig för att lämna bilen och gå i och leka med sonen. Bilen finns kvar så det löser vi sen.
Trots detta, inget sur eller arg. Trist men humöret är på topp. Tack Chi san!
Vi leker och 40min innan dottern ska hämtas får vi börja klä på oss för att ha gott om tid för att kämpa med bilen alternativt springa hem med sonen i famnen för att hämta vagnen och springa till dagis.
Då får kära Britt-marie höra om mitt läge så hon låter mig låna deras sand. Så tack vare sanden, mycket gungande och kämpande så lyckades jag ta mig ur parkeringsfickan. Även utan att köra/glida in i bilen bredvid. Britt-Marie hade börjat ragga föräldrar inne på ÖF till putthjälp om jag inte hade tagit mig ur själv. Tack till alla er som tänkte hjälpa mig =) Skönt dock att klara det själv.
Humöret fortfarande på topp. Tack Chi san!
Test nr.2
Jag kör i en liten rondell på väg till dagis då en kille kör in fort framför mig så jag får tvärnita. Jag var helt övertygad om att vi skulle krocka. Jag kände att vad f-n, här har jag precis tagit mig loss och så ska jag krocka bilen. Och sonen med i till på köpet.
Tusan, den jäkeln ska jag minsann ta. Detta gör man inte ostraffat mot mig inte. Jag glädjer mig åt att alla vägar är återvändsgator så han kommer inte kunna slippa ifrån mig hur gärna han än vill.
Han kör till en vändplats och jag ser min chans. Jag sliter tag i ratten och ställer bilen på diagonalen över hela vägbanan (kändes som jag var med i en polisfilm). Han skulle inte komma undan.
Han stannar sin bil, stänger av den, fumlar med bältet och öppnar dörren. Han ser totalt livrädd ut. Och chockad. Jag frågar vad han håller på med och upplyser honom om att jag faktiskt har barn i bilen. Han stammar tyst fram att han är ledsen och att han ska köra lugnt hädanefter. Jag åker. Han står kvar. Risken finns att han fortfarande står kvar...av chocken.
Jag var absolut inte otrevlig men visst tusan var jag förbannad. Mitt hjärta veknade rätt mycket då jag såg hur mycket han tog åt sig. Nästan så jag tycker synd om honom..
Humöret var dock fortfarande på topp. Tack Chi San!
Maken tycker dock att vi ska fråga killen hur han uppfattade mitt humör just då. Men visst var jag riktigt förbannad men Chi San gjorde att jag efteråt kunde skaka av mig det och fortsätta vara glad.
När maken kom hem från jobbet påtalade han ganska direkt att han tyckte att Chi San fungerade...haha... Jag var tydligen betydligt piggare idag vilket även innebär, vid den tidpunkten på dagen, gladare. =) Så han ger Chi San tummen upp för att han fått tillbaka sin glada, pigga fru igen =)
Chi San är värd sin vikt i guld!!! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar