Var tog hon vägen och intensivvård

Syster min är inlagd på intensiven. Hon är kopplad till massvis med slangar, sladdar och mätinstrument. De vet inte vad det är för fel men de har uteslutit de värsta sjukdomarna hjärnblödning, hjärntumör och det talar för att bakteriell hjärnhinneinflammation även den kan uteslutas.


Efter jag aldrig fick det efterlängtade samtalet från mamma och hon inte svarade i telefon då jag ringde beslöt jag mig för att åka in till sjukhuset. Jag var så orolig att jag nästan klättrade på väggarna. Min underbara make kom till undsättning och tog sonen så jag kunde åka in.
På akuten fick jag veta att hon var flyttad till en avdelning. Skönt tyckte jag men började genast undra vad för avdelning. "Intensivavdelningen" sa de. "Hittar du dit?"
Va, hörde jag rätt? Intensivavdelningen, då är det ju allvarligt tänkte jag. Jag fick vägbeskrivningen men upptäckte halvvägs att jag inte riktigt hade tagit in vad de sa. Tur att det finns skyltar.
Hissarna var alldeles för långsamma så jag sprang i trapporna upp istället.
"Intensivavdelningen" stod det på en skylt och jag gick in. Där möttes jag av en lapp som förklarade att ytterkläderna skulles förvaras i skåp ute vid trapporna. Stressad och otroligt orolig småsprang jag tillbaka till trapporna och hängde in jackan i ett skåp. In igen och precis då jag fått upp farten ser jag en lapp om att man måste tvätta och sprita händerna. Ett stopp igen. Jag ville bara få veta hur det var med min syster, levde hon ens? Under dagen med de uteblivna samtalen från mamma hade jag målat upp det ena scenariot efter det andra och vid den här laget var det inga roliga slut.
Avdelningen kändes som en annan värld jämfört med övriga sjukhuset. En konstig känsla det där som är svår att förklara.
När jag kom till receptionen satt det några där. Jag ursäktade mig och frågade efter min syster.
Det blev tyst. "Jaha" Lång tystnad...... "Det finns ingen sköterska här nu, du får vänta lite tills någon kommer till dig".
VAD FAN! Var min enda tanke. Är hon död? Varför blev kvinnan så otroligt konstig? Jag kände mig svimfärdig. Efter en kort stund som kändes som en evighet kom en sköterska. Hon kikade på datorn och hittade min systers rum. Vi började gå. Då måste det väl innebära att hon lever åtminstone!?
Jag blev visad till ett stort, mörkt rum. Längst inne kunde jag ana en sjukhussäng med massvis med maskiner runt som följer minsta upp- och nedgång. Mamma satt i en fåtölj bredvid.
Jag blev rädd då jag såg min syster ligga där till synes livlös med alla slangar och sladdar. Men min mammas minspel och röst visade att allt var under kontroll.
SÅÅÅÅ SKÖÖNT! Jag kan inte beskriva känslan. Men vad underbart, framför allt efter kvinnan i receptionens reaktion. Det borde vara olagligt att reagera sådär, faktiskt!

Nu är min syster kvar där och vi får se hur det fortlöper tills i morgon. Vi vet att hon är på bästa ställe där hon får den vård hon behöver. Men inte tusan mår hon bra inte. Jag hoppas innerligt att hennes tillstånd förbättrats tills imorgon.

Stora kramar till dig N-T från storasyster. Jag tänker på dig!